En gång när jag skulle sova var det smulor i min säng. Jag blev så fruktansvärt irriterad att jag rafsade ihop sängkläderna, tog på mig stövlar och pulsade ut i nattskjorta, ut över gårdsplanen till sopnedkastet och knöade ner sänklädernag där. Det var vinter och kallt som fan, men jag minns att jag kände en sorts triumf när jag stövlade tillbaka in i lägenheten och plockade fram nya sängkläder. Jag hade ju ändå löst problemet. En annan gång stod jag och diskade i köket och jag hade en radio som spelade på diskbänken (Ja det var sent 90-tal) Radion knastrade och svajade lite och jag slog till den med diskborsten. Den skärpte ändå inte till sig så jag travade ut i trapphuset, tog hissen ner i källaren, in i mitt förråd där jag spenderade säkert en god kvart med att försöka lokalisera en hammare. När jag väl hittat en var jag fortfarande exakt lika arg som innan (om inte argare) Så jag tog hammaren, åkte tillbaka upp i lägenheten och slog radion i småbitar. HA, tänkte jag. Där fick den.En helt annan gång skulle jag flyga från Bali till London. Jag modellade på den tiden och flygresor kunde ofta vara tiden då jag fick min nattsömn. Därför brukade jag vara noga med att be fönsterplats så att jag kunde rulla ihop en tröja och sova mot fönstret. Just på denna flight när jag kom ombord upptäckte jag att de begått ett misstag. Jag hade fått en gångplats. Jag bröt fullkomligt ihop och fulgrät så att jag snorade. Insåg någonstans att jag inte kunde uppge det verkliga skälet till min fulgråt, utan mumlade något om en släkting som dött när någon frågade. Skulle tippa på att en flygresa mellan Bali och London tar typ ett halvt dygn. Jag grinade hela vägen.Ytterligare en gång bråkade jag med en pojkvän. Jag var väl ca 20 år gammal. Eller egentligen bråkade han. Jag försökte i vanlig ordning mest backa undan och skärma av mig. Tror bråket faktiskt handlade om att jag aldrig släppte in honom och att han var trött på att gissa sig till vad jag tänkte och kände (tydligen räckte det inte med att svara “detsamma” när någon säger att de älskar en). Han gick på rätt hårt och krävde svar. Jag ville svara, men orden försvinner ofta för mig i en konflikt där någon dundrar på och ersätts med tårar av frustration. Men så tillslut stampade jag ena foten i golvet och halvskrek att han skulle låta mig vara. Då började jag blöda näsblod. Han konstaterade att jag hade allvarliga problem och borde gå och prata med någon. Hur fan skulle jag någonsin kunna ha en relation när jag var så knäpp, menade han.De där orden naglade sig fast och jag sökte hjälp. Länge sökte jag hjälp. Hos många. Alltid samma svar och förslag på lösning. P-piller, en annan sorts p-piller eller antidepressiva. “Alla kvinnor har mens, du får lära dig hantera ditt humör bara.” Inte en enda gång kollade man till att jag såg ut som en vandrande pinne och förklarade att mat spelar en avgörande roll för hormonbalansen. Hade jag varit tjock hade det med största sannolikhet adresserats, men är man smal är man ju hälsosam tydligen. Jag mådde fruktansvärt dålig och provade till och med antidepressiva för min PMS, utan någon vidare effekt.När jag slutade modella och började äta, blev problemen bättre. När jag var gravid och ammade var symptomen som bortblåsta. När jag sedan slutade amma lilla vid 2,5 års ålder (jag var 39) så kom PMSen tillbaka - med råge. Dessutom började mensen krångla och kom titt som tätt och oregelbundet. Jag testade lite olika alternativa vägar, men hamnade till slut hos HerCare. En klinik som fokuserar på kvinnohälsa. Long story short så gjorde jag ett hormontest som visade att jag var i förklimakteriet. Det kan man komma in i redan från ca 35-års ålder och skyndas ofta på av stress. Jag kommer aldrig glömma när jag stått på bioidentisk progestoronkräm ett tag. Jag var så mycket bättre och helt euforisk och jag berättade att jag nu bara var lite irriterad och gråtmild någon eller kanske två-tre dagar i månaden och jag fick svaret “vi kommer inte ge oss förrän din PMS är borta. Jag grät. Av lycka. Att gå till HerCare förändrade mitt liv och jag kan bara känna en så stor sorg över att jag inte fick adekvat hjälp tidigare och att kunskapsluckorna kring hormoner och kvinnokroppen fortfarande är så omfattande inom den traditionella vården.Mitt första, största och bästa råd till dig som upplever cykliska besvär är att börja med att ladda ner HerCare-appen. I appen kan du logga din mens och dina besvär och få råd kopplade till fas i cykeln. Den innehåller även en kunskapsbank och om du väljer premiumversionen får du personligt anpassade råd och rekommendationer baserat på dina personliga uppgifter dvs hormonell fas, ålder, när dina symptom inträffar, om du tar hormonellt preventivmedel, om du har mens, hur stressad du är etc. Dessutom möjlighet att följa upp ditt mående med en vårdgivare en gång i kvartalet (15 min). Du hittar den HÄR>>(Tack mig sen)Nu kanske du inte har för vana att slå sönder radioapparater eller att bli så arg så du blöder näsblod, men det räcker med att lida av nedstämdhet, sömnsvårigheter, ilska, illamående, sorg, irritation och svullenhet och ömma bröst. Mens är ingen sjukdom, men mens, förklimakteriet, PMS och klimakteriet kan ge sjukdomssymptom och ingen ska behöva leva så.Lider du av PMS, oförklarliga symptom eller känner du dig inte riktigt som dig själv? Upplever du att du har fått hjälp från vården? Kommentera gärna!
